Ibland blir man helt enkelt så less på ignorans. En tjej på jobbet är övertygad om att jag ätit alldeles för mycket godis som barn och p.g.a. detta så fick jag diabetes. Det spelar ingen roll vad jag säger. Det spelar ingen roll att jag aldrig varit överviktig, att jag försöker förklara att typ 1 diabetes är en autoimmun ”sjukdom” som kan drabba vem som helst oberoende av hur mycket socker man stoppar i sig, att mitt immunsystem beslöt sig för att attackera mina betaceller i bukspottkörteln helt utan förvarning...

Det värsta är att detta är en tjej i min egen ålder som i vanliga fall utstrålar både kunskap och intelligens inom andra områden.
Hon tycker det är underligt att jag kan ta ett glas vin men inte äta marängerna hon tagit med sig till jobbet. Enligt henne så är vin socker...att sockret omvandlas till alkohol verkar hon inte förstå. Självklart ska diabetiker inte dricka sig redlösa (men det ska väl ingen?) men det beror INTE på att vinet är fullt av socker utan på att man tvärtemot då löper risk av för lågt blodsocker (eftersom levern är upptagen med att bearbeta alkohol och inte kan justera glukagon-utsläppet normalt).

Men skit samma. Börjar man förklara så slutar folk lyssna och jag orkar inte förklara hela jäkla tiden. Jag kan äta en kaka en dag...men inte nästa...Jag kan äta vad fasen jag vill- bara blodsockret ligger ok...OK?!

Förlåt mitt lilla utbrott... men har man ingen kunskap inom ett visst ämne ska man tusan inte påstå att man vet mer om det än den som faktiskt lever med det...