Vi flyttade till en lägenhet då jag var tre-fyra år. Lägenheten låg på något som hette loftgången i ett område som i folkmun kallades Slummen. Så värst slumlikt var det  inte- sammanlagt åtta tvåvånings-hyreshus komplett med gräsplätt, skogsdunge samt lekplats i mitten.

Jag antar att det kallades för Slummen p.g.a. att en viss procent av hyresgästerna var gamla alkoholister, bråkstakar och annat "löst" folk.

Själv var jag endast rädd för "stora pojkar". D.v.s. pojkar i 7-9 års åldern. De såg hemska och elaka ut där de sprang runt i Slummen och förde liv.
En pojke kallades för Spottmaskinen. Detta för att han envisades med att spotta överallt. Det var extra skrämmande, för det var naturligtvis bara ruskigt elaka människor som spottade (?).

En dag hade jag irrat mig ned till gräsplätten och satt väl och lekte med pinnar eller något dylikt då Spottmaskinen dök upp i mitt synfält. Han var ensam, men jag fylldes ändå med fasa. Inga vuxna fanns där som kunde rädda mig. Han började korsa gräsmattan och hade säkerligen gått förbi mig om jag inte hade börjat stortjuta. Vid detta stannade han upp och gick mot mig i stället, vilket fick mig att böla ännu mer. Mina ben vägrade att röra på sig så jag satt där jag satt.

Spottmaskinen böjde sig ned och frågade varför jag grinade.

Jag insåg på en sekund att han faktiskt varken tänkte slå eller spotta på mig, men fylls då i stället av skam. Inte kan jag väl säga att jag gråter för att jag är rädd för honom!

Nu gäller det att tänka fort! Hulkande viskar jag att jag gått vilse och att jag inte hittar hem.

Spottmaskinen tar mig då i handen och pekar på de olika husen. "Vilket hus bor du i?"

-"Jag troooor det e det dääär", snyftar jag och pekar mot Loftgången. Vi börjar då gå mot vårt hus och då vi är framför dörren ringer han på klockan.

Mamma öppnar och ser mäkta förvånad ut då Spottmaskinen förklarar att jag inte hittade hem.

-"Jag förstår inte- Hon är ju alltid här utanför och leker".

Ja ja- rädsla är en lustig grej. Efter denna händelse såg mamma till att jag alltid fick "dunderhonung" i mig innan jag gick ut och lekte. D.v.s. en sked vanlig honung och fanns ingen i huset så fungerade det med en klunk Fanta också...
Jag var inte rädd längre- inte för stora pojkar och i synnerhet inte för spottmaskinen (som förresten hette Svante och som nu är vuxen och säkert slutat spotta!).