Vet inte varför men jag känner mig lite vemodig nu på eftermiddagen...Satt och tänkte lite på mormor. Det var länge sedan mina mor och farföräldrar somnade nu, men ibland dyker de helt plötsligt upp i huvudet igen- precis som om de vill påminna mig om att de fortfarande finns...Det tycker jag om...

Här är en dikt av Mormors favoritdiktare Dan Andersson;

Natt
Jag vill ut till att vandra i vildmark om natten,
till att leta mig vägar där ingen har gått.
Jag vill stanna på Matalams stenfrusna vatten
för att hölja mitt vemod i skymmande grått.

Jag vill hälsa dig, hemland av sånger och saga
och av snö kring Ajatteles klippor och snår;
mitt frostiga arvland där rävarna jaga,
medan midnattens hunger kring skogarna går.

Mina marväxta tallar ha torkat med åren,
och se storfuran lutar sig trött för att dö. -
Det är grått, det går krypande skymning i snåren
och i topparna visslar en västan om tö.

Och ur skuggornas djup klinga urgamla låtar,
där är vallhornets lockton med vemod uti,
där gå viddernas visor kring vindfällda bråtar,
och den själ som de fångat vill aldrig bli fri.

Så jag hälsar dig, gran, som min ensamma like
och jag räcker dig, ungbjörk, min trofasta hand,
och jag kallar mig fri fastän här i mitt rike
jag har fångats och snärjts av det namnlösas band.


Jag får alltid tårar i ögonen då jag läser den dikten...


Nu ser jag fram emot klockan fem.....En god middag och ett par glas Rioja väntar!!!!